Kanske är det inte svårare än så? Men samtidigt så väldigt komplicerat – just doing it by heart. Är det rädslan som hindrar oss? Rädslan för utsattheten, sårbarheten och det enkla, nakna. Ja, allt det som kräver att skylas för att inte gå sönder. Det sköra, det levande. Det som händer i den oskuldsfulla leken innan vi vävs in i värderingarnas boningar. In i det som är rätt, fel, fult & konstigt.
Jag tror människan behöver en känsla av helhet. En känsla av att höra till och vara en del av något större. Detta tillstånd tror jag finns att finna i skapandet, i leken. I den nyfikenhet som fanns när vi drog oss mot konstens magi. Som skapade förundran över de ljud som alstras på olika sätt med mig själv som utövare av dem. Kärleken till musiken. Vad händer när vi förlorar denna helhet? Vad händer när trådarna som binder oss samman med varandra, mig själv och allt levande inte längre bär? Går vi inte sönder då?
Är det därför vi söker, för att bli hel? Vi höjer ribban och strävar framåt mot nya mål. Vi söker meningsfullheten, tillhörigheten och det egna. Vi skapar. Vi går i cirklar och för varje cirkel blir spåren djupare och synligare. Vi går mot en upplysning. Något som visar oss vem vi är och vart vi är på väg. Samtidigt är paradoxen ständigt närvarande. Att samtidigt söka som att inte söka. Att bara vara utan att sträva. Att förstå utan att försöka förstå. Allt för att finna.
Att erövra improvisationens konst är för mig att våga vara nära. Att andas, röra vid något och låta vinden och regnet vara min melodi. Att samspela med det som är. Att nyfiket utforska det som utgör min helhet. Att försöka motstå frestelsen att låta värderingarna, de kulturella ramarna, de osynliga lagarna styra utan helt överlämna mig åt den inre kompassen. Spela de toner som är kopplade till min egen livston. Så svårt! Så enkelt att fastna i perfektionismens ljus. Så lätt att falla in i, tillbaka till min normrika vagga. Trygghetens ljuva hemland;
“Kom och lek men vi bestämmer hur!”
“Vi vet vad som är bäst för dig.”
Improvisera är ju egentligen inget konstigt. Vi gör det hela tiden. Vi tar nya vägar, vi kryddar lite extra, berättar historier i nya skepnader. Det skänker en frihet. Det gör det jag skapar till viktiga pusselbitar i en djupare förståelse om vem jag är. Jag tar det jag får och gör det till mitt eget. En naturlig transformation vi knappt reflekterar över. Det formar oss till självständiga individer och till med människor i samspel. Vi speglar och blir speglade.
Från hjärtat – den enda riktigt sanna kommunikationen.
//Anna-Lena Nordberg
